Mono-kung

Idag tänkte jag återberätta en berättelse som Chrille Crocodile delade med sig av i en forum-post för ca två år sedan. Eftersom denna historia är så underbar och jag befarar att allt för få har läst den så tänkte jag skulle hjälpa till och sprida den här på bloggen. Historien handlar om en av de gånger då Chrille besöker Bad Gastein:

En kul historia var när jag (1990?) var där. Snön tröt så STS körde oss i buss på tåg genom berget till Mölltaler Gletscher där man kunde åka gröna backar. Phu. Men snöat hade det där uppe, över 3000 möh.

Ett gäng hade hyrt Luigi, skidskolans grundare i Bad Gastein, och hans son efterträdaren som guider för att köra ned för Scharecks nordsida, norra sidan av berget som vetter ned mot Sportgastein.
Jag skulle få hänga med.

Vi stakar ut i bottenlöst puder när far och son plötsligt ser att jag har en mono under fötterna.
"Den där får du inte åka med på, det är för brant och ingen har gjort det förut!" löd budskapet.
Jag frågade om underlaget, kommer det vara isigt så vänder jag direkt med min enda stålkant, men är det bara mjukt så kan jag åka hur brant som helst och jag faller inte försäkrade jag. "Aldrig!!!" blev svaret.
Till slut var de rasande, för jag tänkte då inte krypa tillbaks till djupsnö och gröna pister...
Lösningen blev att jag, helt på egen risk, utan deras gällande försäkring, fick åka långt bakom dem. Jag tillhörde på inget sätt gruppen! :dry:

Nedåt gick färden i den mest underbara lössnö. Folk föll när de korsade skidorna, men jag plockade förstås upp och levererade skidor på löpande band till tacksamma stereo-åkare.
Inte blev det lättare längre ned när pudret för varje sväng förvandlades till tung kramsnö. Folk föll som käglor.
Ni vet förstås att det är lite svårare att korsa sin mono, så där reder vi oss bättre!

När till och med stolte Luigi fallit trots sin underbart lätta balett-åkstil och fått sin skida av mig så såg han mycket ansträngd ut.

Den brantaste couloiren, bred men brant, nalkades (syns bra från Sportgastein, går diagonalt ned till höger till skillnad från övriga) fick vi åka en och en. Visst var det rejält brant men hade den legat i Frankrike hade den troligtvis varit synnerligen trafikerad.
Underlaget var mjukt och åket härligt kittlande.

Väl nere (jag skulle ju åka sist) så möter jag mina två belackare framför gruppen. Luigi glider plötsligt fram till mig, tar av sig handsken, sträcker fram handen och ger mig ett rejält handslag samtidigt som han spricker upp i ett stort leende och kläcker de för mig så klassiska orden:

"MONOSCHI FAHREN, IST GUT FAHREN!"